I Finland firar vi den 14 februari vändagen. Själva ordet "vändag" skaver i min mun så jag brukar tala om vänskapens dag. Hur som helst resonerar detta hos mig. Den heterosexuella, romantiska kärleken får liksom tillräckligt med uppmärksamhet som det är. Samtidigt mår kvinnor generellt bättre när de inte lever med en man. Och singlar är generellt lite lyckligare och mer kreativa.Vänskap däremot, är så fint. Mycket mer kravlöst och formaterat. Om det är något jag är välsignad med i livet så är det goda vänner. Jag har både manliga och kvinnliga vänner, men när det stormat kring mig har alltid kvinnorna funnits där tightare än männen. Anekdotisk bevisföring, men jag tror faktiskt att kvinnor är bättre på att upprätthålla relationer. Det är väl så vi är uppfostrade. Att vara inlyssnande och verbalisera våra känslor.Hur som helst är vänskap någonting värt att fira. Men också att vänskap, precis som kärlek, inte nödvändigtvis måste vara evig. Vissa kompisrelationer ligger i ide ibland, andra tar helt slut, nya dyker upp. Det är okej. Tänker också att olika livssituationer kräver olika sorters relationer. Äh, vad jag vill säga är att det går bra att få nya vänner också som vuxen. Jag har knappt någon kompis kvar från barn- och ungdomen, och det är fine. Har träffat flera goda vänner via den här bloggen, andra via expojkvänners kompisar, som svensk i LA och via arbetsplatser.Hur och när träffade ni era närmaste vänner?
