När min vän Cecilia flyttade hem till Stockholm från LA gick jag igenom sorgens alla faser. Där fanns chocken, ilskan, förnekelsen, bearbetningen och nyorienteringsfasen. Under en period funderade jag på allvar om vi också borde flytta till Stockholm. Sen gick tiden och vänskapen med Cissan är minst lika stark trots att vi bor så långt ifrån varandra. Jag har flera riktigt goda vänner här i LA och ganska många kompisar. Det är sällan jag brutit med vänner, men det har hänt. En gång då jag befann mig i en ganska utsatt position och vännen vägrade hjälpa mig trots att jag bad om det. En annan gång när Magnus och jag skulle gifta oss och en nära vän (sedan tio år) inte ville komma på bröllopet på grund av att hans flickvän inte gillade mig. Jag blev så sårad att jag började gråta och slängde luren u örat på honom och sen hördes vi inte på tio år. Från att ha pratat med varandra varje dag var det en ganska stor förändring.Den här vännen hörde av sig när jag fyllde år för några år sedan och nu är vi nära igen. Hur som helst, har ni brutit med en vän eller släkting och vad var det som ledde till att ni gjorde det?
