Idag textade en vän och sa hon tyckte att jag blivit så benig på sistone och undrade om jag är stressad och ifall det går ut över min aptit. Jag känner mig generellt väldigt älskad och sedd av min familj och närmaste vänner, men just den här frågan kom vid en tidpunkt då jag suttit i möte sedan tidig morgon samma dag och inte ens haft tid att borsta tänderna. Jag fick tårar i ögonen av omtanken.Nu är det ju absolut inte så att jag håller på att svälta mig själv, men under perioder av stress, plus många tankar på krig, försvinner min aptit. Ingen orsak att oroa sig, aptiten kommer alltid tillbaka, men så här är det ibland och då är det fint att ha vänner som påpekar att det kanske är dags att varva ner lite.Min egen lärdom från detta är att jag själv ska komma ihåg att vara den där vännen som frågar. Brukar ni vara den eller har ni en sån?
