Hej från Arlanda. Nu är jag på väg hem efter att vad som känns som en alldeles för kort vistelse i Norden. Min största insikt är ändå att också kortare möten räknas som möten. Ibland är 20 minuter av riktigt viktigt samtal otroligt värdefullt. I måndags fick jag ändå flera timmar med mina tre systrar. Vi träffades hos en och firade att en annan snart ska bli mamma. Nu när vi alla är vuxna är det så roligt att se vad vi har gemensamt, hur vi alla på olika sätt påminner om vår gemensamma pappa. Min favoritstund är när ma hänger i köket innan en middag eller för att äta frukost. Det är kravlöst och mysigt. Folk kommer och går, man sitter kanske med ett glas vin eller en kopp kaffe och småpratar om det man tänker på just i stunden. Ju äldre min yngsta syster Larisza blir, desto mer ser jag likheter i oss. Jag är inte störtförtjust i ljudmeddelanden, förutom från Larisza. Vi brukar tala in flera minuter långa hälsningar från vardagen. Så mysigt. Jag vaknade hos en syrra, promenerade till skolan med hennes son (och mitt gudbarn) och gick sedan till mamma för att äta frukost. Givetvis karelsk pirog. Sedan visade mamma sitt Peppe-arkiv. Mammor alltså. Tänk att hon klipper ut och sparar. Under resan tillbaka till Stockholm läste jag den här mysiga deckaren. Verkar vara trendigt med spänningsromaner som utspelar sig i förlagsmiljö. Bara på Piratförlaget kommer det ut tre i den här specifika genren. Och sen var det bara en natt i Stockholm och taxi till Arlanda. Hur som helst, sensmoralen är att alla möten med vänner man tycker om räknas, även de riktigt korta.
