Igår hälsade min kompis Karine i Stockholm. Vi lärde känna varandra i Helsingfors ca 2002 genom Karines pojkvän Rasmus som var kusin till min dåvarande kille. Karine hade kommit som utbyteselev till Rovaniemi, på nåt vänster träffat en finlandssvensk kille (som visserligen vuxit upp i Frankrike), blivit kär osv. Karine och jag blev vänner den första kvällen vi träffades. Nåt år senare körde vi ner hennes gamla Volvo från Finland till Paris. Det var en otroligt kul resa! Vi har sällan bott i samma stad. Karine har flyttat mellan Helsingfors, Paris, Bryssel, östra Frankrike, Dubai och nu bor hon i Abu Dhabi och jobbar som advokat. Var vi än bor brukar vi försöka hälsa på varandra. Karine har varit i LA två gånger och jag i Förenade arabemiraten tre gånger. Den här regniga och kalla tisdagen kom Karine med familjen till Stockholm för att träffa oss. Hon är gudmor till både Majlis och Vidar och jag är gudmor till hennes dotter. Majlis och Victoria är ungefär lika gamla och tycker mycket om varandra. Precis som Karine och jag, Jag vet inte hur det är med er, men jag värderar vänskap allt mer ju äldre jag blir. Kanske det handlar om att jag fått en större självinsikt och inser hur fint det är med folk som finns kvar i sitt liv länge. Eller värdet av att ha någon som känt en länge. Jag vet inte, men känner någon form av hashtag blessed när jag får umgås mer Karine.
