Jag fick en så bra fråga i kommentarsfältet. Den handlade om hur man hanterar att bo långt ifrån släktingar och vänner. Lägg till: att barnen inte regelbundet får träffa sina far- och morföräldrar och vice versa. Jag tänker MYCKET på detta.Frågan:Jag och min man bor långt ifrån mina föräldrar, syskon och en stor del av vår vänskapskrets. De senaste åren har vi båda upplevt att sommaren blir stressig då den till stor del går ut på att försöka hinna med att hälsa på så många som möjligt (eller få besök). Om vi inte besöker den eller den så får vi dessutom dåligt samvete över att vi inte har varit generösa med vår tid. Hur resonerar ni kring det här? Känner ni av dåligt samvete eller spenderar ni sommaren precis så som ni själva föredrar? 🙂Jag har tyvärr inget bra svar, men det kanske är en liten tröst att du inte är ensam. Jag längtar inte ett dugg efter att bo i Sverige eller Finland, men jag känner mig ofta usel eftersom mina föräldrar bor där och jag bara träffar dem ett par gånger om året. Med vänner är det lite lättare, men önskar såklart att vi kunde träffas oftare (dock träffade jag en svensk journalistkollega häromdagen, hon har bott i NYC i nästan 20 år och sa att det räcker att fysiskt träffa nära vänner en gång om året. Tröstar mig med det).Mina somrar brukar bli extremt stressiga, lever enligte presidentschema och har dåligt samvete för att jag inte hinner med allt. Känns som att det alltid är någon som blir besviken. Det lugnaste jag har är Skåne eftersom jag inte känner så mycket folk där. I Finland har vi löst det genom att bjuda alla våra vänner en stor middag en gång om året. Det hjälpte lite. Ärligt talat tror jag att ni är generösa med er tid. Bara att tänker mycket på detta och skriver om det visar att du tar dina närmaste relationer på allvar. Kanske bara göra som vi, acceptera att det blir stressigt, men sno åt sig en sommarvecka som är bara er?Ni som lever i samma situation får gärna berätta hur ni resonerar!
