Magnus tycker att jag är besatt av att surfa. Jag kollar vågorstyrka och -storkej, vindhastighet och tidvatten. Planerar varje dag efter potentiell surf och blir på dåligt humör om jag har möten varje förmiddag när det eventuellt finns en chans för att surfa. Oftast går jag/vi ner efter att ha lämnar av Majlis på skolan, men nu utforskar jag möjligheten att stiga upp klockan sex och surfa innan familjen ska ha frukost. Det är svårt att säga exakt vad det är som gör det så roligt. Kanske för att det är så svårt. För att det är härligt att vara i havet. För att det känns så otroligt bra när man fångar en bra våg. Vi har aldrig aldrig avslutat en surfsession utan minst tio gånger säga: "Bara en våg till!" Igår gick vi för omväxlings skull ner till stranden sent på eftermiddagen. Det var lite blåsigt (Santa Ana Winds som lär göra en galen) och inte så bra vågor, men ljuset var otroligt och solnedgången fantastisk. Kände en stor tacksamhet för att få vara här.
