Min kompis Elin sa att det som är intressant är inte allmänna skrivtips, utan riktigt personliga sådana. Här kommer således en mycket personlig guide om hur jag skriver. Jag både älskar och avskyr att skriva. Eller avskyr är nog att ta i, men jag tycker det är väldigt jobbigt. Som att springa riktigt långt. Jobbigt när man är mitt i det, med små avbrott av flow om man har tur. När fötterna bara trampar på av sig själv utan ansträngning och fingrarna trycker fram en fortsättning på en scen utan att man planerat den. Den liksom uppstår medan man skriver. För mig är detta ganska sällsynt, men, inser jag nu, blir allt vanligare. Kanske det beror på att hjärnans kreativitet kan tränas lite som man tränar muskler. Herregud vem tror jag att jag är? Haruki Muakami? Nu släpper jämförelsen mellan att skriva och träna. Hur börjar man? Jag brukar börja med en ganska lös idé. Det kan också vara en kommentar eller en scen eller en intressant person. Min första roman "Vackra människor" skulle ursprungligen heta "Äta kakan och ha den kvar", men det kom ut en bok med exakt den titeln samma vår så det fick bli "Vackra människor" istället. Nuförtiden gillar jag den titeln mer. Hur som helst, den boken handlade om att man kanske kan äta kakan och ha den kvar. Eller de funderade i alla fall en av huvudpersonerna (och min favoritkaraktär) Max på. Det är också den första meningen.Du behöver absolut inte veta hela händelseförloppet eller hur boken ska sluta, men jag tycker om att veta hur den börjar. Jag tycker de första meningarna i en bok sätter hela stämningen. Jag vill också ha tydliga ramar. Alltså en specifik tidsrymd, plats eller en viss karaktärs resa från en plats till en annan. Om alla alternativ är möjliga blir det överväldigande. Jag tror att ramar och struktur, att begränsa sig själv, är roten till all kreativitet. Bild: Linn JungEn enda gång (av elva publicerde böcker) har jag delat upp en roman (på en whiteboard) i tre lika stora delar: början, mitten och slutet. Sedan fyllde jag i det som ska hända i de tre olika kategorierna och började skriva. Det här var en roman jag spökskrev så vi var egentligen tre personer som brainstormade fram händelseförloppet. Det hjälpte mig mycket under skrivprocessen, men har själv aldrig lyckats strukturera upp skrivandet så igen. Tänker alltid att jag ska göra det, men det blir aldrig så. Kan rekommendera! Tror det vanligaste är tre eller fem akter. Vem som helst kan ha en bra idé, men det är en helt annan sak att skriva en bok på basen av den. Samma idé kommer att se helt olika ut beroende på vem som faktiskt skriver ner den. Svårast av allt är att avsluta en bok. Det finns nåt slags lag om att 90 procent av ett projekt är lika svårt att genomföra som de 10 sista procentenheterna och det gäller verkligen för mig. Att skriva en bok kräver enormt mycket tid och stamina och självtvivel (skriver nu om mig själv, andra författare upplever det kanske på andra sätt). Dessutom är det ganska dåligt betalt med tanke på allt jobb som man lägger ner. Ett lyxigt jobb såklart! Vem vill inte skriva dagarna i ända? När ska man skriv då? Jag har skrivit böcker i sjok på 20 minuter, med en baby i knät, utan baby i knät, tio minuter här och där. Har aldrig skrivit många timmar åt gången. Jag skriver på ett danskt tangentbord (fanns inte svenska i LA. Den största skillnaden är att ö och ä har bytt plats) och med ett A som fungerar dåligt.För tillfället skriver jag mellan klockan 6-7 på morgonen, sex dagar i veckan (söndag är vilodagen). Det är mest för att min familj ännu sover då och inte kan störa mig, men också för att min hjärna känns som fräschast så tidigt. Tycker att den blir slöare senare på dagen då den varit tvungen att leva med en massa intryck. Tycker också det är skönt att ha dagens skrivande överstökat. Försöker få ihop 1000 ord, men ibland (ofta) blir det färre. Ibland pillar jag bara i texten här och där, andra dagar skriver jag långt. Under dagen kommer jag ibland på grejer jag ska ha in i manuset och då skriver jag ner dem i telefonens anteckningar. Jag tror att rutiner sitter bäst då de är möjliga att göra. Alltså, en vana där du ska skriva åtta timmar varje dag kan vara svårare att upprätthålla i längden. Eller det skulle vara svårt för mig. Fem timmar får helt enkelt inte plats i min dag så det blir en. Jag jobbar också med belöningar. När jag skrivit färdigt får jag kolla på min telefon och äta frukost. Gestaltning vet jag inte mycket om, men försöker visa istället för att förklara. Jag kämpar med att alla karaktärer inte ska tala på exakt samma sätt (en talar kanske i låmng meningar, en annan använder slang, en tredje hummar uttrycker sig kort) och att inte vara övertydlig. Avskyr själv att bli skriven på näsan. Är inte speciellt förtjust i kryptiska förklaringar heller. Så det får bli en medelväg. Tycker inte heller om när det är tydligt att författaren är lite för kär i sitt eget språk och prioritera formuleringar framför att berätta en historia. Det luddigt förklarade är det luddigt tänkta.När jag jobbar med mitt råmanus försöker jag att inte redigera medan jag skriver. Huvudsaken är att jag får ner text. Dessutom är det slöseri att redigera stycken som kanske ändå ryker senare i processen. Det är också förbjudet att recensera sig själv, fundera på vad andra ska tycka om texten eller tänka på hur mycket bättre alla andra författare skriver. Självkritiken mördar all kreativitet och fantasi. Den ska bort (försöker jag intala mig själv varje morgon). Jag vill skriva så berättelsen har en framåtlutning. Det måste inte betyda en cliffhanger i slutet på varje kapitel, men en lust att läsa vidare och ta reda på vad som ska hända. Att det finns någon form av dramaturgi, huvudpersonen rör sig mot en utmaning som kulminerar och sen löser sig allt till det bästa eller sämsta. Jag tror också att det mest privata, kanske till och med skamliga, är väldigt allmängiltigt och uppskattat. Dina hemligaste tankar och känslor är högst sannolikt inte unika och det är ganska fint. Alltså att läsa en bok och inse att någon annan satt ord på ens känslor och tankar.Det roligaste är att skriva ganska osympatiska karaktärer. Men också dessa måste ha trevliga sidor. Alla människor är fler saker än bara en. Ingen vill läsa böcker med endimensionella personer som bara är onda eller goda. Jag brukar ta personlighetsdag från olika människor i min närhet och sätta ihop dem i olika konstellationer. Vissa karaktärer skapar sig själva, andra behöver mer jobb. Förbered dig förresten på att folk som läser kommer att vilja tro att du skriver 1) om dig själv 2) om dem. Det här har ni hört tusen gånger, men läs mycket. Se på film och fundera på hur historien är berättad och vad ni gillade/inte gillade. Stjäl folks historier och gör dem till dina, inspireras av musik när du ska skriva något sorgligt, beskriv personer du träffar eller hört talas om och skriv om det så folk inte känner igen sig själva. Kör du fast i skrivandet, börja med att bara skriva en scen. En liten situation från vardagen och se vart den leder sig, plötsligt växer den och leder dig in i en berättelse du inte ens visste att du hade inom dig. Vissa karaktärer växer och vill ta mer plats än du tänkt dig, andra försvinner in i bakgrunden. Men det är bara genom att skriva du kommer fram till detta.Det här skrev jag medan jag lagade middag. Har jag glömt något? Gör gärna ett andra inlägg med svar på era frågor.
