Imorgon kväll ska jag skicka in det sista korret på min roman En gång om året. Fy vad jobbigt det är att läsa mina egna ord. Jag har läst den här texten så många gånger att jag inte har minsta lilla distans till boken.Det kanske kan vara intressant för någon om hur processen gått till. Jag hade under flera år lekt lite med tanken på en bok om en kvinna som är frustrerad på allt oavlönat känslo- och hushållsarbete hon utför och för att jämna ut balansen tar hon sig en älskare som hon träffar en gång om året. Det var själva grundpremissen, men under skrivandets gång har det såklart skett justeringar. Älskar att skriva en text och hur den kan byta riktning under själva processen.När jag hade ett råmanus klart skickade jag det till en förläggare jag haft kontakt med och som var intresserad av mina texter. Eller först skickade jag det till mitt förlag i Finland, de var intresserade att ge ut, men när Norstedts kom in i bilden slutade det hela med att romanen bara kommer ut där. Jag träffade förläggaren för exakt ett år sedan. Pratade om mitt manus och sen satte jag igång och skrev om. Fy vad jobbigt det var. Sedan skickade jag in en ny version till sommaren, träffade förläggaren, skrev om och fick en redaktör. En riktigt bra en (som för övrigt bor i London). Hon läste, ställde jobbiga frågor, poängterade när texten var ologisk och när tidsspannet inte funkade. Vi pratade till exempel om hur folk reagerar i vissa situationer och om hur vi skulle tackla covid (löste det med att alla resor skrev innan pandemin). Måste säga att min redaktör varit helt fantastisk. Ett sånt sinne för detaljer, herregud, skulle själv aldrig kunna göra ett sånt jobb.Nu, drygt ett år efter att jag lämnat in råmanuset (som är ljusår ifrån dagens manus i kvalitet) håller jag på att försöka hitta tryckfel, ord som upprepar sig för många gånger och ologiska vändningar som min redaktör eventuellt missat. Jag hittade till exempel en del där huvudpersonen cyklar till en fest, men sedan tar taxi hem. Hon kunde såklart bara lämna cykeln, men det kunde också vara slarv av författaren att helt glömma bort det. Äh ni fattar.Nu får min redaktör kolla igenom allt en sista gång, antar att hon är minst lika trött på historien som jag. Sedan läser en korrläsare och så är det trycket som väntar. Den 13 mars borde boken finnas i bokhandlar. Så otroligt spännande. Jag vill att alla och ingen ska läsa.
