Idag skickade jag råmanuset på min nästa bok till min förläggare. Det är alltid extremt nervöst. Att skriva är så privat och ensamt och att ha någon annan att läsa det man skrivit känns sårbart. Tänker både katastroftankar: min förläggare säger "Tack, men nej tack". Och att det ska bli så jäkla skönt att inte stiga upp klockan sex på morgonen för att skriva.När jag skriver på en bok finns den hela tiden med mig, det är både mysigt och lite utmattande. Som en ljudmatta i bakgrunden som aldrig tystnar. Nu är den ju långt ifrån klar, men det är så skönt att få en liten paus.Ett råmanus är för övrigt the shitty first draft. Texten som visserligen är längden av en bok men som ännu har hälften av jobbet kvar. Oftast kommer förläggaren med några mer övergripande tankar kring dramaturgi och karaktärer och när de är fixade tar en redaktör över och hjälper att slipa manuset så det blir flytande och logiskt. Sjukt många timmar kan jag avslöja att man lägger ner på en bok. Det är jobbigt och härligt (extra jobbigt på sistone eftersom bokstaven A på mitt tangentbord bara funkar man man trycker riktigt hårt). Är oerhört tacksam över att få jobba som författare.
