När min svåger hälsade på i LA för nästan tio år sedan blev han irriterad på att inte få äta ifred på restaurangen. Han upplevde det som om servitören dök upp och frågade om maten smakade efter varje tugga. Och han har inte fel. Som restauranggäst i USA får man långt mycket mer uppmärksamhet än i Norden. Oftast blir man välkomnad av en värd / värdinna som visar en till bordet, sedan kommer en person och häller upp vatten, en tredje som tar beställningen och vanligtvis är det vatten-personen som städar bordet när man ätit färdigt. När vi flyttade till USA tyckte jag det var konstigt att någon dök upp och tog ens tallrik så fort man ätit färdigt. Jag var ju van vid att detta sker först när hela sällskapet är klart. Men nuförtiden uppskattar jag att inte sitta med matrester framför mig medan andra fortfarande äter. I Stockholm händer det att Magnus vänligt ber servitören ta hans tallrik när han ätit klart. På de flesta restauranger är barn välkomna och de får kritor och papper att rita på. Däremot är barnmenyn oftast under all kritik. Det är chicken fingers (alltså friterad kyckling), hamburgare utan grönsaker eller mac and cheese. Allt är beige. Det är som om man utgår från att barn inte äter något hälsosamt. Vi brukar ofta be köket slänga in lite sallad och tomat i burgaren. I Los Angeles finns all man man kan föreställa sig, bara att välja det man är sugen på och och åka till Koreatown, Little Ethiopia, Little Tokyo, Thai Town, China Town osv Väldigt härligt! Men så fort man kommer utanför stan, åker på en roadtrip till exempel, blir det mest snabbmat och Starbucks som erbjuds. När vi åkte till Utah i vintras var det svårt att hitta a) vegetariskt b) vin till maten. OBS vi befann oss ute på vischan, det finns orsaker till att man inte säljer alkohol och det finns såklart ett annat utbud i städerna. Det vattnas i munnen på mig när jag ser den här pizzan med svamp och tryffel. Den serveras på en av våra kvaretrskrogar, Forma, och är perfekt efter en lördag förmiddag i vågorna.
