I veckans Skåpet vikarierade Louise Hej Hej Vardag Winblad Skåpet. Vi pratade om mindre lyckade val som vi gjort i livet (bland annat om den gången jag tackade nej till en praktikplats på en EU-institution för att jag blivit kär i en kille i Helsingfors) och hur de gick sen. Nu låter jag kanske som en peppig Linkedin-person, men misslyckanden är ju en del av ens erfarenheter i livet och har ofta kommit med någon form av lärdom. Däremot tycker jag att det är bra att prata om misslyckanden eftersom det vi ser av andra människor på bland annat sociala medier oftast bara är framgångar. Det är inte lika kul att visa upp de mindre lyckade försöken. I Friday Lab pratar Maja och jag ofta om att ha misslyckande som tema. Att arbeta fram en idé som inte blir så bra när den utförs, eller lansera en kurs/föreläsning som inte säljer, köpa in en föreläsare som inte är så bra eller vad det nu kan vara. Privat kan jag känna mig misslyckad när jag glömt bort något som har med barnens skola att göra (att de ska komma klädda i pyjamas, lämna in readathon-rapporten, packa med vattenflaskan). Eller småsaker när jag uttalar ett namn fel på engelska eller skriver en text som inte blir så bra.Jag tror att vi (jag?) inte är så pepp på att tala om misslyckanden för att de hänger ihop med en känsla av skam. På Twitter skrev någon att hens åttaåring hade lärt sig i skolan att se alla känslor som fiskar i ett akvarium och istället för att identifiera sig med en fisk åt gången ska man vara hela akvariumet samtidigt. Bära på känslorna, men inte vara dem. Lät det flummigt? Kanske. Och det låter bättre med fish bowl än akvarium, men ni fattar kanske ändå.Hur som helst lärde Louise och jag känna varandra på en resa till Etiopien med Läkarmissionen. En vecka som antagligen är en av de mest meningsfulla i mitt liv.
