På min tisdagsridlektion i L.A. rider också en drygt femtioårig irländsk man. Han vann green card-lotteriet för knappt trettio år sedan och flyttade via New York till Los Angeles. Han är ingen jätteduktig ryttare, men kämpar på som bara den och skriver alltid ut ett referat av ridlektionen på Facebook efteråt. Jag tycker om att läsa referaten eftersom han är så brutalt ärlig med hur han kände det på hästryggen, vad han var stolt över och vad han inte alls fixade. Han skriver om annat också, mest om hur mycket han avskyr presidenten och igår: You’re not too old and it’s not to late. Det var inte första gången jag läste om att en inte är för gammal och att det inte är för sent, men jag tycker att det var en bra påminnelse. Varje gång man står vid ett vägskäl och funderar på om man kan ha på sig jumpsuiten, säga upp sig och grunda eget, skriva bokjäveln, åka på världen runt resan, skilja sig från nån man inte längre älskar, bli ihop med någon man älskar, gå på Trädgården och dansa hela natten, börja rida eller vad som helst annat där man kanske bromsar sig själv ska man tänka på att man inte är för gammal och att det inte är för sent. Ibland hindrar man sig själv från att göra roliga och viktiga saker för att man är rädd för vad andra människor ska säga, eller för att man vill men inte riktigt vågar och då använder sig av ursäkten att man är för gammal och att det ändå är för sent. Det ska man inte göra, livet är för kort för att vara orolig för vad andra ska tycka eller för att bromsa sig själv från att bli lycklig och röra sig framåt i livet. Read more
