Igår var vi bjuda på en otroligt lyxig Disneyupplevelse. Några goda vänner hade bokat det finaste VIP-paketet man kan tänka sig och en privat guide tog oss igenom hela nöjesfältet. Det var helt fantastiskt, men samtidigt kände jag någon form av skam över att få gå förbi köer och tänkte mycket på vilken verklighet mina barn växer upp i. Men nog om det, jag ville skriva om en aha-upplevelse jag fick. Jag har alltid sett Disneyland som en nästa övertydlig symbol för USA. Allt är dyrt, fejk, maten är ganska dålig, allt är planerat för att besökarna ska konsumera så mycket som möjligt, men det är också väldigt underhållande. Åtminstone för en stund. Men igår insåg jag att Disney är en form av kultur för många amerikaner (och många svenskar som följer mig på instagram skrev att de älskar Disney). Det är något man går helhjärtat in i. Vår guide kunde allt om alla karaktärer, ingenjörer, kreatörer, vilket år Disneyland hade en viss sorts merch, vilken attraktion som togs bort och vilken som är populärast. Visste ni att varje åk har siluetten av Musse Pigg gömd i sig och hard core-fansen letar efter det (vår guide avslöjade alla för oss). En annan grej som jag tyckt är konstigt är att det finns fler vuxna än barn på Disneyland, men min analys är att The Happiest Place on Earth är en slags flykt från vardagen, åtminstone för en dag. Någonting som de hårt arbetande amerikanerna verkligen behöver. Folk gifter sig där, åker på semester dit, sparar i flera år, firar födelsedagar och jag vet inte vad. Det är mer än ett simpelt nöjesfält. Jag känner alltså själv inte så här, jag tänker på det och skulle leva ett fullvärdigt liv om jag aldrig mer fick besöka Disney. Det sagt imponeras jag varje gång av historierna. Alla attraktioner har en spännande historia, oftast med skådespelare som går runt och snackar med besökarna. Det är imponerande att varje detalj är perfekt. Ja och så var det såklart fint att se hur lyckliga barnen blev av att få lite ensamtid med en handfull prinsessor. Måste erkänna att jag tyckte detta var lite läskigt. Vi steg ut i en jättestor sal och plötsligt stod det ett gäng stormtroopers framför oss med rymden som kuliss. Star Wars-delen var för övrigt min favorit (och då har jag bara sett de tre första filmerna, mest på grund av att det kändes som någon form av allmänbildning). Har ni besökt Disneyland/world och vad tycker ni om konceptet?
