Okej, här kommer en tanke kring #metoo och #dammen brister. Jag har befunnit mig i radioskugga den senaste veckan, så det finns en risk att detta redan sagt, men here goes anyway: Jag tänker på alla de män och andra som är oroliga över att “oskyldiga hängs ut” och att det “blir en häxjakt på män”. Att folk prioriterar männens känslor är en del av vår kultur. Flickor tar ansvar över pojkars känslor och senare gör kvinnor detsamma med män. Detta är för att männen har högre status än kvinnorna och det är därför vi automatiskt flyttar över fokus till dem. Vi uppfostras till att förstå, ha överseende och ta ansvar över män. Kvinnor är så vana att ta mäns känslor i beaktande att mångas första reaktion är att skydda dem, men om någon verkligen är orolig över att oskyldiga ska drabbas kan hen pusta ut. Av alla de tusentals kvinnor (tiotusentals eller fler i Sverige) som gått ut och vittnat om trakasserier, ofredanden och övergrepp har bara en handfull förövare nämnts med namn. Och då också i specifika fall där många kvinnor vittnat om samma sak. De allra flesta historier handlar om män som aldrig kommer att namnges. Kära män, det är inte synd om er i #metoo-sammanhang. Nu är inte heller tiden för er att be om och bli förlåtna, att ångra er offentligt, att berätta att ni nu förstått och blivit bättre människor. Den tiden kommer, men den är inte nu. Era ursäkter och uppvaknanden ska inte ta plats från kvinnor som berättar om sina erfarenheter i ett sexistisk system.#Metoo är ett upprop som inte handlar om individen, utan om en hel kultur. Uppropet ska göra det självklart för en kvinna att säga nej om hon inte vill och självklart för mannen att invänta samtycke. Men, bara för att vi inte hänger ut er män, betyder inte att vi inte vet. Vi vet nämligen precis vilka ni är. Read more
