I natt låg jag vaken mellan två och ungefär fyra och funderade på livet. Om vi säger så här: de klaraste och soligaste tankarna dyker vanligtvis inte upp just den här tiden på dygnet. För att söva ner mig själv lyssnade jag på ett antal olika podcaster varav en handlade om fitbits och andra sorters wearables. Jag har själv varit sugen på att skaffa mig någon form av aktivitetsmätare, men till slut hållit mig från det. Tycker att vi (väldigt mycket jag) lever en tid där vi redan nu balanserar på randen till ortorexi. Allt vi gör ska vara hälsosamt och det ska kunna mätas. Chiafrön, råpressade juicer, noll gluten, noll socker, så lite kolhydrater som möjligt, snyggt upplagt, biler från gymet, kolla så smal jag blivit, alltså STARK menar jag ju för det är det nya smala, crossfit, soulcycle, yoga och bara unna sig dessert när det är fest. Min mamma spelade squash en gång i veckan och gick ut med hunden, min pappa har aldrig svettats i onödan. Själv tränar jag vanligtvis fem dagar i veckan OCH äter hälsosamt. Med en fitbit på armen skulle jag antagligen träna ännu mer, springa liiiite längre, ta ett extra yogapass. Jag har faktiskt avsiktligt tagit bort Runkeeper (roligt förresten om man uttalar det “Runk-eeper“) och alla andra springappar för jag vet att de triggar tävlingsmänniskan i mig och att jag då anstränger mig för att springa lite längre och lite snabbare varje dag. Och det kan ju inte vara hälsosamt ifall man inte tränar inför ett lopp. Tänker att det är hälsosammare för alla inblandade (alltså jag) att jag tränar utan så höga krav och ortorexin flåsande i nacken. Att skita i chiafröna och äta chips om man vill det på en måndag. Och hellre lägga ut glass på insta än de nygräddade grönkålschipsen. Glass ÄR alla gånger godare. Ja och sömnlösheten, jag letade fram någon slags meditativ valsång på Spotify och somnade in. Read more
