Vi åkte, som ni vet, upp till San Francisco för att luncha med Liisa och skriva lite om Alcatraz för Hufvudstadsbladet. Det tog bara drygt sex timmar att köra den snabba vägen och vi genomled bara en uppkastningsincident. Sammanfattning: Väl godkänd. Vi promenerade runt lite och jag ser ju att SF är en fin stad, men i en tävling landar den tyvärr långt efter Los Angeles. MEN ALLT MÅSTE JU INTE VARA EN TÄVLING! Liisa tog oss till en mysig restaurang på Valencia och jag beställde in huevos rancheros samt ett bångstyrigt barn. Efteråt åkte vi ner till turisthelvetet på Fisherman’s Wharf. Här lärde vi oss att man inte kan lita på någon. När Maggan och jag försökte göra en fuling genom att säga att vårt barn är “Drygt fyra” vid biljettluckan steg den lilla förrädaren fram och skrek “I’m five, dad! DAAAAD, I’m five! Peppe, säg åt pappa att jag är FIVE YEARS OLD”. Vi ba: “Ähum, fem alltså. Tänk så glömsk man blir på gamla dar. Hehe…“ Skammen. Det blåste en hel del och bakom mitt ansträngda leende finns skräcken för sjösjuka. På gamla dar har detta blivit allt värre. En gång steg jag av en segelbåt i Tallinn, lät de andra fortsätta medan jag själv tog den stora färjan hem till Helsingfors. Vad som helst för att undvika det vidriga illamåendet. Ja och här är ett gammalt fängelse på en liten ö. När vi var klara åkte vi söderut till Menlo Park. Det tog ungefär lika länge att komma ut ur stan som att köra upp från LA, men det var väl värt det när vi kom fram. Read more
