Förr i tiden skrev jag mer och längre här på bloggen, men nu finns det tusen andra ställen att skriva på och jag har barn, böcker, katt och nuförtiden också hund (mer om det senare). Just idag kommer ändå ett gammaldags blogginlägg, jag kan nämligen inte sluta tänka på de mördade kvinnorna i Sverige. Jag tänker ofta på mäns våld mot kvinnor. Om hur kvinnor planerar hela liv efter att inte bli våldtagna eller mördade. Hotet om våld är en del av vardagen. Vi planerar hur vi ska gå hem på kvällen när det är mörkt, hellre taxi än ensam till fots. Det är dyrt med taxi, men värt det jämfört med risken att ta vägen genom den mörka parken eller tomma gatorna. Nycklar i handen som vapen. Taxin är å andra sidan också farligt. I USA blir en kvinna som åker Uber i medeltal sexuellt trakasserad var åttonde minut. Inte så konstigt att förarlösa bilar är populära. Vi är noga med hur vi säger nej tack när en man kommer med en invit, risken finns alltid att han blir kränkt och arg och gör oss illa. Att gå hem med en ny date kan leda till livslång kärlek, men också till döden. En mans vittnesmål är alltid lite trovärdigare än en kvinnas. Kvinnor förväntas navigera världen på ett sätt som män sällan behöver reflektera över. Frihet mäts inte i vad man vill göra, utan i vad man vågar.Rika vita män våldtar tonåringar utan konsekvenser (se tex Epstein). Och då har vi inte ens börjat prata om att hemmet rent statistiskt är den farligaste platsen av alla för kvinnor som lever med män. Jag är så jävla trött på att detta aldrig verkar bli bättre. Och så illa berörd över hur mycket män verkar hata kvinnor. Vad ska vi göra? Prata med våra söner, såklart, men mer?
