Jag funderade vidare på basen av era kommentarer på inlägget om att känna sig som en främling i sitt eget fosterland. Så himla ledsamt att så många känner som jag. Samtidigt: skönt att inte vara ensam.Det finns naturligtvis ingen entydig sanning om vilket det perfekta landet att bo i är. Var man trivs bäst handlar om personlighet, livssituation, tur, erfarenheter och tusen andra saker. Lika lite som alla finlandssvenskar är snobbiga Eiratanter med burberryväskor och lilafärgat hår eller alla finskspråkiga svenskhatare är Finland enbart bra eller dåligt som hemland. Det går liksom inte att komma överens om ett ultimat land för precis alla.För mig handlar inte enbart om språket, utan också om att den finska kulturen inte är min. Jag kommer helt enkelt på mig själv med att vara lyckligare på andra ställen i världen. Om jag ändå är en minoritet kan jag experimentera och vara det varhelst på klotet. Här i L.A. har det till exempel varit överraskande lätt att skapa sig en vardag och ett nätverk av fruktansvärt bra människor. Dessutom är det soligt och folk är glada här. Jag gillar glada människor.Samtidigt är det i Helsingfors och Stockholm mina närmaste släktingar och vänner bor. De människor som betyder mest för mig tillsammans med Maggie och Vidar. Avvägningar hela tiden. Det hjälper kanske lite att inse att få saker är absolut konstanta och att man får ändra sig. Det som känns bra i dag kan kännas helt annorlunda om ett år eller tio. Var man ska leva och bo handlar väl som det mesta i livet om att väga för- och nackdelar. Försöka välja själv utan att tyngas ner för mycket av normen och dessutom förstå vilket privilegium det är att kunna välja. Read more
