Ida Therén skriver en klockren text om hur det kom sig att hon som praktikant på en tidningsredaktion fick göra de reportagen hon ville, istället för att till exempel rapportera om älgkrockar. Hemligheten är i korthet att vara svinbra på det man vill göra och halvhjärtad på de andra uppgifterna. Nu säger någon att det inte är speciellt schysst att bara plocka körsbären ur glassen (okej, dålig metafor eftersom både körsbär och glass är gott, men ni fattar) och låta någon annan göra det tråkiga, jobbiga och mindre glamorösa. MEN, precis som Therén ser jag en feministisk handling här: “Jag tror att det här är ett bra tips, som fler kan ta till sig. Det fungerar ju inte på alla jobb, men kanske hemma, eller bland vänner. Vad händer om man blir lite sämre på att tömma soppåsen och diskmaskinen. Eller plötsligt blir usel på att köpa skor till barnen, så att en eventuell annan förälder måste bli ”expert” på barnens fötter (har testat, med framgång). Eller bli dålig på att fixa fikat till personalrummet. Kanske kan någon annan tvingas kliva fram och bli bra på det. För vad är det värsta som kan hända. Man lär ju överleva även utan fikabröd. Det här tror jag är viktigt, särskilt för kvinnor, som ofta har uppfostrats att tillfredsställa alla andra. Var bra på allt, var ”duktig” i skolan, var en bra kompis och en ansvarsfull kollega. Medan det ofta är mer okej för killar att slarva, vara lite ”egen”. Göra fel ibland.” Jag föreställer mig att det här hänger lite ihop med att man själv måste förändra sitt beteende om man vill se en förändring omkring sig. Få av oss vill offra våra barns välmående, låta dem gå hungriga eller med våta fötter för att alla föräldrar glömt eller “glömt” köpa gummistövlar, men det finns situationer där man inte måste vara duktigast eller den som offrar sig. Jag tycker att fikarumsexemplet var ett utmärkt sådant. Se det som en feministisk handling som är bra för alla, både de som är tvungna att ta ansvar över nya områden och de som tillåter sig själva strunta i dem. Read more
