Nu är det bara några dagar kvar innan vi flyger till Stockholm. Jag tvättar kläder och försöker komma ihåg allt som ska fixas innan vi åker. Två månader är ju ändå en ganska långt tid borta. Samtidigt har jag fått ögoninflammation och ser ut som som en zombie på vänstra sidan av ansiktet. Om ni har en bättre huskur än “vänta ut skiten” får ni gärna tipsa mig! På väg hem från Joshua Tree stannade vi i Hancock Park hos våra kompisar Anna och Paul. Dit kom också Frida och Joel och Kalle och Stina, samt ett stort antal barn. Vi flöt först omkring i poolen i några timmar och åt sedan middag på terrassen. Fruktansvärt trevligt var det. Det jag tänkte skriva om är hur tacksam jag är över att få träffa så roliga och snälla människor. Jag vet att det finns en expattillvaro där man känner sig ensam och längtar hem till sina vänner. Och det är klart att jag saknar mina bästisar, men om glaset är halvfullt har bristen på etablerade kompisar i ett nytt land gjort att det öppnats upp för nya, otroligt bra människor. När jag pluggade på USC hängde jag såklart med mina studiekamrater, vissa av dem är fortfarande aktuella som vänner, men det var när jag träffade Cissan på svenska kyrkans julfest som början på dagens vänskaper öppnade sig. Lite senare åt jag frukost med henne och Johanna Swanberg, det var lite nervöst och awkvard, men vänskapligt ändå. Cissan skulle fylla år några veckor senare och bjöd ungefär alla svenskar (plus en finlandssvensk) hon kände och där etablerades hela vår Los Angeles-vänskapskrets. Tänker att det ofta är så, att en person blir inkörsporten till en massa nya roliga människor. Sensmoralen i det här inlägget är således: Känner du dig ensam i ditt nya land kan det vara en tröst att det räcker med att träffa en bra person för att du snart ska ha en ganska stor vänskapskrets. Det här är för övrigt den typen av bild Magnus aldrig skulle lajka på Instagram. FÖR mycket hud. Han skulle vara rädd för att uppfattas som en snuskgubbe. Alltså om det var någon annans kropp. Read more
