Mina kompisar skriver så mycket bra saker nu för tiden. Lisa om hur hemskt det är att läsa sina gamla dagböcker. Linn om att tjock inte är samma sak som ful. Kaj skriver en kolumn om skåpkristna. Cissan efterlyser en vän till en ensam mor och barn. Min kompis Hanna publicerar tweeten:“Bakom varje “det lööööser sig”-snubbe står en utbränd kvinna som fixar allt” och en Facebook-diskussion om vem som är familjens projektledare och vad som har högre status planeraren eller spontana/chillaxade-typen utbröt. Jag tycker detta är så himla intressant eftersom det i så många familjer är just kvinnan som kommer ihåg födelsedagar, att mjölken är slut, att packa ner baddräkten, boka semesterhotellet och att ungarna behöver nya vinterstövlar. Medan mannen ofta litar på att det blir gjort. Jag menar, om det är lika på så många håll måste det handla om en struktur, inte bara individuella val. och varje gång jag skriver om strukturer dyker nån upp och säger “Hos oss är det tvärtom”, men om nio av tio gör på ett visst sätt, är sannolikheten ändå större att det handlar om en samhällelig struktur snarare än att det är en slump. Och så håller jag på att läsa Liv Strömquists och Caroline Ferrada Nolis Kära Liv och Caroline och den är så jäkla bra. Det senaste avsnittet i En varg söker sin pod var förresten också superbra (och då brukar de hålla en hög standard). De pratar bland annat om hur galet ytliga Roy Anderssons filmer är. Och så längtar jag efter att Amy Schumers andra säsong ska börja. Och när jag pratade med min mamma i morse frågade hon när vi flyttar till Finland och jag fick panik för jag vill inte det, men jag vill inte heller att hon ska sakna oss.Det här är precis ett sånt där blogginlägg som man absolut inte ska skriva. Man ska hålla sig till ett tema och vara tydlig.Och så lossnar det jättemycket hud från Magnus fotbotten efter att han också körde Salvequick-fotvården. Varsågoda för alldeles för mycket och äcklig information. Read more
