Här är senaste podden! Vi pratar bland annat vidare om ätstörningar light. I går fick vi ett jättebra läsarbrev, vi läser upp det/delar av det och pratar m der i nästa podd, men tänkte ta upp en grej här också. Katja skriver: “Jag saknar så mycket min barndoms mellanmål på somrarna hos Momi då vi alltid fick äta så mycket bulla och kex vi ville och det alltid fanns limu, och det bara var en källa till glädje. Nu finns allt det här fortfarande, men sedan tonåren är glädjen inte ogrumlad, det finns alltid en liten baktanke om att begränsa mängden sötsaker, jag kanske väljer bubbelvatten i stället för limu och tar en surskorpa innan jag tar bulla. Nog för att jag tycker om både bubbelvatten och surskorpa, men who are we kidding? Det är ju klart att jag gör det för att jag inte kan släppa tanken om att liiite måste jag ändå hålla tillbaka.” Jag kan verkligen känna igen mig. Jag har aldrig gått på en diet och brukar ärligt tala unna mig det mesta, men aldrig att jag helt utan att tänka på mängden kalorier skulle smaska i mig en hel burk Ben & Jerry’s som Maggan lätt kan göra. Säger inte att jag INTE skulle göra det, men jag skulle garanterat fundera på hur mycket jag ätit och antagligen känna nån slags skam för det. Det finns liksom en automatisk maträknare längst bak i mitt huvud som, vare sig jag vill det eller ej, håller koll på allt jag äter. Önskar att det inte var så. Eller önskar att jag då och då fick tillbaka barndomens glädje i att frossa i nåt jag älskar utan att störas av minsta lilla kaloritanke. Sedan tonåren har inte heller jag en helt okonstlad inställning till mat. Det sagt vill jag absolut inte förminska eller skapa inflation i ordet ätstörning, men det förklarar jag i podden. Lyssna och kommentera gärna! Read more
