Hur avundsvärt fort barn lär sig språk. Vid middagsbordet sa jag: “Vidar, I love you” och ungen ba: “Peppe, I love you too“. Tänk om man skulle flytta till Japan och på två månader klara av ett rudimentärt samtal. Eller åtminstone kärleksförklaring. Skillnaden mellan mina studier i Helsingfors och de i Los Angeles. Vid Helsingfors universitet lånade jag böckerna till tentan, läste dem och dök upp vid tentamenstillfället. Skrev så pennan glödde och inväntade vitsord. Här kommer jag inte att skriva en enda tentamen. Istället skriver jag långa analyser på texterna vi ska läsa inför varje föreläsning. Ett referat räcker inte, professorerna vill att vi ska blanda in våra egna tankar och åsikter. Sedan diskuterar vi texterna i klassen och skriver ännu mer till nästa föreläsning. Jag har upptäckt att det engelska språket är sjukt bra på metaforer. Folk är så himla duktiga på att formulera sina känslor och tankar. När någon är extra bra på bildspråk skriver jag nördigt nog ner det i min svarta anteckningsbok. Jag blir ibland (alltså ofta) frustrerad över att min engelska är så endimensionell. Och när jag försöker skämta tror folk ibland att jag bara inte kan språket och oavsiktligt säger fel. Å andra sidan, fördelen med att vara utlänning är att allt dum eller konstigt jag gör går att bortförklaras med: “Oh, this is just the way we do it in Finland”. Vissa av mina klasskamrater har tyvärr börjar genomskåda min taktik. Att jag älskar Los Angeles. Jag vet att jag tjatar om det hela tiden, men det är så fantastiskt att vara här. Jag saknar naturligtvis er (ni vet vem ni är), men för övrigt är jag väldigt mycket hemma här. Tänk att jag haft en sån tur att jag får vara med om detta. Jag borde verkligen klippa håret. Read more
