Under torsdagens föreläsning Reporting on Entertainment and Popular Culture hade vi besök av en snubbe som skriver för tv-serien The Newsroom. Enligt honom är Aaron Sorkin är ett geni i klass med Wolfgang Amadeus Mozart och Albert Einstein. Han berättade också att det finns fem män och fyra kvinnor i skrivteamet. Jag frågade nämligen misstänksamt om de tänkt på mångfalden. Efter att han börjat jobba på The Newsroom är det första folk säger åt honom att de ÄLSKAR serien eller att de inte kollar på det. Det var det sämsta med hans jobb. Att folk är så besatta av att berätta om de gillar eller inte gillar hans arbetsplats. Han sa att han är ganska trött på det och menade att han inte kommenterar elektrikerns, försäkringsförsäljarens eller lärarens jobb. Heller. Man kan inte ens tala om det i samma inlägg. Jag är så mycket mindre än en typ som skriver för en Aaron Sorkin-serie, men när jag jobbade på Hufvudstadsbladet upplevde jag motsvarande. Det kändes som om en massa folk kände sig nödgade att omedelbart berätta om de läste tidningen eller inte (oftast inte). Samma sak med bloggen. “Ja Peppe, jag läser ju inte din blogg“. Eller boken jag skrev. Viktigt meddelande: Att man inte läser det jag skriver är inte intressant information för mig. Snarare lite oartig information. Read more
