För inte så länge sedan satt jag hemma i L.A. med ett par finlandssvenska kompisar och pratade om Stockholm. Jag sa att jag när som helst skulle kunna flytta till Stockholm, att jag alltid känner mig lite snyggare och gladare i Stockholm än i hemma Helsingfors (som jag för övrigt också älskar). Att alla stockholmare (inklusive mannen jag är gift med) alltid tyckt att min finlandssvenska är charmig och att det är lite spännande och exotiskt att jag kommer från Helsingfors. Mina kompisar stirrade på mig som om jag var sjuk i huvu. Den ena sa att verkligheten är precis den motsatta. Att svenskar tycker finländare, vare sig de är finskspråkiga eller finlandssvenskar, är kusinerna från landet. Nej, inte ens kusinerna, utan avlägsna släktingar som inte riktigt kan uppföra sig. De som blir fulla halvvägs in i middagen och muckar gräl med värden. De bär kniv och vet inte hur man klär sig och pratar konstigt. Den andra kompisen sa att folk nog kan komma fram till henne och prata på nattklubbar och barer i Stockholm, men så fort hon svarar på finlandssvenska försvinner de. Hon berättade om en bekant som är framgångsrik och populär bland det motsatta könet i Finland, men som aldrig fick napp efter att han flyttade till Stockholm. Han orkade i två år och drog sedan vidare till Dubai (historien förtäljer inte hur hans kärleksliv mådde där). Det blev nästan bråk eftersom vi tyckte så olika. I dag fick jag äta upp mina ord, en kompis (Michaela) delade den här krönikan från Kauppalehti. Den gick mer eller mindre ut på att en finsk man bosatt i Sverige (på finska) berättar om hur oattraktiva finländare är i svenskarna ögon. För dem är vi mer eller mindre Elsa Beskow-troll. Är det jag som har en väldigt skev självbild som finländare när jag befinner mig i Stockholm? Vad har ni för erfarenheter? Read more
