Vidde föddes visserligen i tvåspråkiga Finland och gick på ett tvåspråkigt dagis, men han var enspråkigt svensktalande när vi flyttade till USA. Kunde tala lite finska, eller handen på hjärtat talade han på det stora hela ganska lite när han var tre. Sen gick det såklart blixtsnabbt för ett så litet barn att lära sig engelska och nu är det hans starkaste språk. Därför är det väldigt fascinerande att följa med Majlis som lär sig två språk parallellt. Hon tycker inte det är det minsta konstigt att säga hund och dog och kan utropa We didi it! och i nästa mening utbryta Peppe, jag måste kissa!. Kul är också att hon på svenska alltid säger nej tack men på engelska no way. På tal om att vara flerspråkig så talar jag såklart flytande finska även om jag aldrig varit helt tvåspråkig, men det blir allt mer sällan jag använder finska. På daglig basis talar jag svenska och engelska. Språk är ju en färskvara och det blir en allt längre startsträcka när jag träffar nya och gamla finskspråkiga kompisar. Det sagt har jag tänkt på en grej gällande min finlandssvenskhet: Jag tror att det är en orsak till att jag inte känner mig så patriotisk. Alltså jag gillar mitt fosterland och vet att det är en otroligt bra plats att bo på. Men jag känner aldrig att jag personligen är stolt om Finland toppar i undersökningar i det bästa landet i världen att leva i. Jag bryr mig inte det minsta om Finland vinner i idrottsgrenar och jag längtar aldrig “hem”. Det handlar inte om att jag brinner mer för en annan plats, utan att jag tror att jag kan känna mig hemma och trivas på en massa olika platser i världen. Tydligen är det här något som utvecklats under åren. Jag vill minnas att jag var mycket mer patriotisk när jag bodde i Holland och Argentina. Hur känner ni inför ert hemland? Read more
