Det här är min krönika som skulle ha gått i Hufvudstadsbladet på fredagen, men som tidningen inte vill publicera. Tänkte att jag klistrar in den här istället. Jag gillar ju att skriva för Hbl och gör det inte för arvodet, men för att det är kul (den tid jag lägger ner på en text rimmar väldigt illa med det de betalar mig). Jag skrev inte den här krönikan på grund av personligt gnäll, men för att visa hur det kan gå till. Ni får gärna dela. Mitt rubrikförslag var Trettio procent sämre. “För ett par veckor sedan fick jag veta att två manliga frilansare får 30 procent mer betalt än jag för exakt samma uppdrag. Ungefär samtidigt läste jag att om man slår ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Finland på ett år är det som att kvinnorna jobbar gratis från november till årets slut. Jag utgick för att det i mitt fall var ett missförstånd och kontaktade min uppdragsgivare. Där fick jag först förklaringen att skillnaden i betalning berodde på ”marknadsskäl”, sedan ”att mitt arvode ändå ligger i toppskiktet” och till slut att ”de andra också fick mindre betalt när de började” och att jag faktiskt får bra betalt för andra uppdrag. Det hade ingenting med könsskillnader att göra. Jag var arg och besviken, men en liten röst viskade också ”Öhman, du kanske är en 30 procent sämre skribent än killarna”. Sedan slog det mig: Tänk om kvinnor runt om i hela Finland hör samma röst när de inser att de får sämre betalt än män. Att de inbillar sig att de helt enkelt inte är lika bra. Att just deras problem är individuellt. Jag försökte gaska upp mig och tänka rationellt. Det finns säkert en massa rimliga argument till att just jag får ett lägre arvode än männen, men helt okvalificerad är jag inte. Jag har jobbat som journalist i femton år, gett ut snart elva böcker, vunnit pris, föreläst och har tiotusentals följare på sociala medier (jag ser på dig ”marknadsskäl”). Jag har två magisterexamen, en från Helsingfors universitet i statsvetenskap, en från USC, rankad som den bästa journalistutbildningen i USA 2014 när jag tog min examen. Det sagt kan såklart mina manliga frilanskolleger fortfarande vara 30 procent bättre än jag, hur man nu mäter en sådan sak. Det är såklart inte är en medveten strategi att betala kvinnor mindre än män. Mina uppdragsgivare är inte demoniska chauvinister, flera av dem är faktiskt feminister. Få chefer arbetar metodiskt för att kvinnor ska ha mindre pengar än män. Det betyder ändå inte att alla beslut automatiskt blir rättvisa. Jämställdhet handlar om aktiva val, analys och självrannsakan. Vi är alla en del av ett system där mäns arbete än så länge automatiskt värderas högre än kvinnors. Vi föds in i det, men istället för att låtsas som ingenting borde vi sträva efter lösningar. I USA finns t.ex. något som kallas ”anonyma violinister”. Under uttagningar får musikern spela bakom ett skynke och strumpfota för att klackar mot golvet inte ska avslöja dem. Den här strategin har lett till att fler kvinnor än män anställs. För några år sedan skulle jag inte ha skrivit den här krönikan. Då var jag alldeles för beroende av arvodet för att riskera att utmana min uppdragsgivare. Jag var rädd för att uppfattas som besvärlig och att ryktet skulle sprida sig till andra mediahus. Lyckligtvis befinner jag mig idag i en position där jag kan och upplever att det är min plikt att berätta. För det är viktigt att dela med sig av erfarenheter. För att påskynda processen mot lika lön måste vi prata om arvoden och tjänster, tala med uppdragsgivare och våga se mönster. Riskera att upplevas som besvärliga. Vara solidariska. Ibland leder det till utjämning, andra gånger inte. I mitt fall får jag harva vidare med ett lägre arvode än minst två manliga kolleger för att skriva krönikor i HBL, men jag fick i alla fall ut den här texten och det är alltid något.” Read more
