Hittills har jag bara läst om den, men är sugen på att plöja igenom boken Wellnesssyndromet handlar om hur träning och välmående har blivit en identitet, ett projekt som visar hur lyckade vi är som individer. ”Välmåendet har blivit till ideologi”, skriver författarna, svenska Carl Cederström och brittiska André Spicer. De menar att när vi inte kan kontrollera samhällsutvecklingen fokuserar vi istället inåt och försöker kontrollera våra egna kroppar.Jag tänker ibland på hur mina föräldrar tränade, eller icke-tränade. Min mamma spelade squash en gång i veckan och gick på långa promenader med hunden, men det var allt. Min pappa tränade aldrig. Magnus och jag gör någon form av träning nästan varje dag. Springer, gymmar, yogar, trampar upp och ner för Santa Monica Stairs och what not. Det är liksom normen, att man tränar. Enligt boken Wellnessyndromet struntar vi i kollektivet och tänker bara på det egna kroppsprojektet. Vi blir också belönade efter hur mycket vi tränar och “tar hand om oss själva”. Folk skriver sina maraton- och triatlontider på sina CV:n (och sannerligen på Facebook) och det finns arbetsgivare ger löneförhöjningar åt folk som inte röker och som förbinder sig att träna ett visst antal gånger i veckan. I längden blir det här problematiskt för alla har inte möjlighet att träna till maraton och för att en vältränad kropp inte kan vara så viktig. Det är givetvis bra att ta hand om sig, men det är lite oroväckande om all vår uppmärksamhet riktas inåt och på hur vi ser ut. Read more
