Här kommer veckans nyhetsbrev:I veckan läste jag en artikel om crunchy teens, alltså tonåringar som är besatta av att äta och leva hälsosamt. Något som mest kvinnor sysslat med fram tills nyligen (och givetvis också män i vad de kaller longevity).Tonåringar i USA, och i förlängningen antagligen också i Sverige, lär sig allt mer om hälsa via sociala medier där influencers som förklarar att fluor är giftigt, jodsalt toxiskt och regnvatten fullt av mikroplaster. Fokus ligger alltså inte på traditionella kostcirklar eller näringslära, utan på budskapet att allt är potentiellt farligt. Kroppen måste skyddas från världen utanför.Den här hälsorörelsen bygger inte på vetenskap, utan på magkänsla, misstänksamhet och personliga anekdoter som ska leda till klout och ökad försäljning av kosttillskott. Folk tejpar igen munnen för att främja nasalandning – en trend som vuxit fram ur föreställningen att andas genom näsan är mer naturligt, renande och hälsosamt än att andas genom munnen. Ansiktet smörjs in med talg från ko – ett sätt att undvika tillsatser och återgå till något som upplevs som organiskt. Kvällen avslutas med rödljusterapi, isbad och en illusion av kontroll. Och det här alltså är inte vuxna biohackare, det är gymnasieelever med tiotusentals följare på Tiktok.Det är lätt att skratta åt tokigheterna, men det här grundar sig delvis i att många unga upplever att vuxenvärlden har svikit dem. Många unga upplever att vuxenvärlden har tappat greppet. Vården är svår att nå, framtiden osäker. De växer upp i ett samhälle där klimatkris, AI, krig i Europa och en svajig ekonomi skapar ett konstant bakgrundsbrus av oro. I den röran blir kroppen en av få saker man kan ta kontroll över. Apple Watch, Garmin och Ouraring blir inte bara prylar, de blir försök att skapa struktur och trygghet när resten av världen känns opålitlig.Vi lever i en kultur där ansvar har individualiserats. USA har alltid varit individfokuderat, men har rört sig allt längre bort från kollektiva lösningar till personliga optimeringsstrategier. När samhället inte längre erbjuder trygghet, svar eller stöd, tvingas individen att själv hitta strategier för att klara sig.Att må bra har blivit ett projekt om kräver uppoffringar, disciplin och minutiös planering. På sociala medier snackas det om selfcare, men i praktiken blir det ofta mer självövervakning. Den som missar ett träningspass eller äter halvfabrikat utanför protokollet känner skuld. Inte nödvändigtvis för att kroppen påverkas, utan för att man avvikit från ett självuppställt system av regler och rutiner. Och samtidigt finns det, ironiskt nog, undersökningar som visar att vi blir mer stressade av att ständigt mäta hur vår kropp mår.Forskning visar att hälsofixering i unga år kan kopplas till ökad ångest, stress och risk för ätstörningar. När välmående reduceras till rutiner och regler försvinner det sociala sammanhanget, det som vi egentligen mår bäst av. Hälsa är inte ett prestationsmål, utan något som växer fram i trygghet, relationer och vila.
