Den senaste veckan har jag pratat med flera olika vänner om att gråta. En kompis gråter nästan varje dag medan hon mediterar. Inte för att hon är djupt olycklig, men det är ett sätt att bara få ut känslor. En annan säger att hon gråter till filmer, tv-serier, frustration och trötthet. Hemma i Finland har jag en kompis som regelbundet kollar på sorgliga filmer för att, som hon själv säger det, få gråta ut till någon annans problem.Jag gråter alldeles för sällan. Jag tror att jag har något sorts spärr. Det handlar inte om att jag inte vill gråta, men i så många tillfällen där hjärnan blandat ihop ilska med gråt (t.ex. i gräl) har jag jobbat fram en förmåga att inte gråta. När jag kollar på sorgliga filmer, eller filmer när allt går bra i slutet kan gråten ta sig fram till halsen, men bryter ytterst sällan ut. Senast jag grät var när Frida gjorde en hästmeditation med mig. Jag satt på en stol bland hästar och tänkte på Peppe 10 år. Det var en fin gråt. Har ni något go to-ställe som får får er att gråta? Tipsa mig gärna! Det behöver inte vara supersorgligt, det kan vara fina stunder som förlovningar och djur som återförenas med sina ägare.
