Jag vill börja med att tacka för att ni skrivit om var ni befinner er och hur ni har det. Jag ska svara på alla kommentarer, ge mig bara lite tid! Det var väldigt värdefull läsning för mig! Tänk att en del av er jobbar inom vården! En del bor i Sydafrika, Malaysia, på Östkusten, på Åland osv. Jag blev glad av att läsa det ni skrev, även om många har det svårt just nu. Sen vill jag också passa på att uppdatera er om min natt. Sånt är ju alltid jätteintressant för andra människor: Jag sov uselt. Jag är vanligtvis en person som somnar på studs och sover djupt, men inatt hade jag ont i halsen och kände mig på alla sätt olustig i kroppen. Steg ändå som vanligt upp kvart i sju och spelade en timme senare (helt enligt gårdagens schema) in ett avsnitt av Mellan raderna. Magnus ska försöka hinna klippa ihop det ännu idag. Efteråt gick jag och lade mig igen och sov i två timmar. Välsignad vare tuppluren. Med böcker in my mind tänkte jag tipsa om några jag läst på sistone och kan rekommendera. Först ut är Sofia Torvalds “Ångestgudinnan” som handlar om hur Torvalds lever med en ständigt oro och ångest. Det var hälsosam läsning för mig som själv är en äh, det löser sig säkert-person. Det är ju klart att jag också kan känna oro ibland, men jag kan verkligen inte identifiera mig med Torvalds ångest. Både i dagsboks- och essäform skriver hon om allt mellan panikångestattacker, att behöva medicin för att kunna sova och att känna en ständigt oidentifierbar oro över att allt kommer att gå åt helvete och att vi och alla vi älskar en dag ska dö. Jag är den där grunda, glada jäveln som ropar: “Men alla andra dagar ska vi leva!“. Nä, men medan jag läste boken fick jag en större insikt i hur jobbigt det är att leva med katastroftankar. Hur de inte försvinner genom att någon himlar med ögonen och ber en att skärpa sig. Om om hur personer som känner så här är medvetna om att de kan uppfattas som jobbiga och till och med hysteriska och i vissa fall därför bakar in sin ångest i humor för att göra det enklare för alla andra. I Mellis pratar Karin och jag om duktiga skribenter och konstnärer måste leva med ångest för att kunna skapa någonting intressant, eller om det bara är en myt. Jag vet inte, men kan ibland känna en rädsla för att uppfattas som ytlig och grund just för att jag är så ångestbefriad. Förstår ni vad jag menar? Vad mer? Jo, vill också tipsa om kortromanen “Vuxna människor” som handlar om längtan efter barn och kärlek och syskonrelationer. Om Vigdis Hjorts “Lärarinnans sång” om en 57 årig kvinna som har det bra på alla sätt, men börjar tvivla på sin egen godhet och plats i medelklassamhället då en 32-årig student gör en dokumentärfilm om henne. Kan också varmt rekommendera Hjorts “Arv och miljö” som kom ut för ett par år sedan och är ännu bättre. Är det noveller du är sugen på att läsa? Jag förstår om det är svårt att koncentrera sig på en hel roman i dessa tider (jag har själv svårt att skriva en) kan jag tipsa om Axel Åhmans “Klein” som handlar om en studie i mansrollen. Jag pratar faktiskt med Axel i ett avsnitt av min nya podd med Schildts & Söderströms, men just den med Axel kommer ut först om en och en halv vecka. Tyckte mycket om den här novellsamlingen, men gillar verkligen inte att läsa dialekt. För mig stannar alltid historien upp när dialogen skrivs på dialekt. Det sagt gillar jag titeln. Jag ser mycket fram emot att läsa Nina Lykkes “Nästa“, Saara Turunens “Sidopersonen” och Sofia Rönn Pessahs “Männen i mitt liv“. Vad läser ni? Read more
