Häromdagen tryckte jag igång dokumentären Kid 90 utan vidare förväntningar. Det var som att slängas in i mina egna tonår. Minus LA och Johnny Depp, Leo Dicaprio, Brian Austin Green, David Arquette och Charlie Sheen. Den nu vuxna barnskådespelaren Soleil Moon Frye hade med sig en filmkamera under hela sin tonårstid (lite som vi lever nu), men eftersom folk inte var vana vid att allt de gjorde kunde publiceras för omvärlden var folk helt oförställda. Kanske det är just det som får igenkänningen att vara så stor. De här killarna (det är mest killar hon umgås med eller i alla fall filmar) kunde ha varit mina killkompisar då. Alla är filmstjärnor eller blivande filmstjärnor, men helt vanliga. Mina pojkvänner och/eller killar jag var förälskad i såg ut som skådespelarna i filmen Kids. Också så rörande när Soleil letar upp sitt ex, Daniel “Danny Boy” O’Connor, sångare i House of Pain i Tulsa där han bor nuförtiden. De är båda medelålders och så otroligt gulliga. Jag tänker på hur det man kände då gentemot sina vänner var så stort och så viktigt eftersom det lade en grund för ens vuxna jag. Det är kanske därför flera av mina gamla kompisar från den tiden nu hör av sig och vill återuppta vår vänskap. För att den, i perspektiv korta, tid vi tillbringade tillsammans var så intensiv och grundläggande. Det var skönt att liksom få bekräftelse på att det också jag kände då var äkta, inte något som jag inbillade mig eller som jag konstruerat i efterhand. Nu gillade jag kanske den här dokumentären extra mycket för att jag hade noll förväntningar, men jag vågar lova att alla som ens gillar 90-talet lite kommer att tycka om detta. Read more
