Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha haft en så här lång bloggpaus. Anlände till Stockholm tidigt imorse och ska samla ihop spillrorna av mig själv och försöka bli hel igen. Jag har helt enkelt utsatts för kombinationen dålig wifi och extremt mycket barnansvar. Ber om ursäkt för min frånvaro. “Ursäkter, ursäkter”, säger ni nu, men jag ska svara på alla era kommentarer (tack för dem och för alla boktips!) så fort jag bara hinner. Förutom att hänga med min mor på vårt sommarställe, besöka min mormors 102-åriga syster Karin och hälsa på min vän Friman och hennes hund Ebba har jag befunnit mig på syrrans sprillans nya sommarhus i Åbolands skärgård. Skärgården måste var en av de finaste grejerna med Finland. När det mojnar på kvällen och öarna bara ligger och gonar i havet medan det aldrig blir riktigt mörkt.Så fint att jag nästan får tårar i ögonen (nästan, man har ju ett hjärta av sten ändå). Tycker också att det är så coolt att folk verkligen bygger hus och att de kan finansiera det. Känns långt ifrån verklighet, både ekonomiskt och tålamodsmässigt, för oss. Lyckligtvis kan man få inbjudningar till andras. Kusinerna har lekt medan syrran och jag romantiserat deras sommarlovstillvaro genom att tala om vilka minnen de håller på att skapa. Minnen for LIFE! Min svåger Miika har också tagit på sitt ansvar att göra Vidar till en riktig finsk man (typ i motsats till vad han föreställer sig att vi vanligtvis gör: äter ostron i Santa Monica och sitter stilla i trafiken) och har eldat brasa, huggit träd, byggt terrass och åkt båt med Vidde. Extremt uppskattat och någonting Maggan och jag aldrig skulle ha klarat av att lära pojken. Åtminstone inte utan att ha youtubat det först. Min dröm var att sitta på bastulaven med en sval öl, svalka oss på den nybyggda terrassen, kanske ta ett dopp i havet och föra långa diskussioner med min syster. Eftersom Majlis befinner sig i en fas då hon får panik, och antagligen låter ungefär som Hesa Fredrik i Stockholm häromdagen, ifall jag befinner mig längre bort än 20 centimeter från henne (plus kring åttio andra barn som pockade på vår uppmärksamhet) gick inte min bastudröm i uppfyllelse. Men det kommer väl en tid för det också. Måndag kväll skjutsade Miika Vidde, Majlis och mig till färjan som skulle ta oss över till Stockholm. Fick panik över att försova mig under den korta landstigningen i Stockholm och låg vaken från klockan halv fyra. Strategiskt ett dåligt beslut med tanke på hur lite jag sovit de senaste veckorna, men vad gör man. När vi kom iland och började klättra upp för Värtavägen möttes vi av en sömndrucken figur i mörkblå stövlar, jeans och ljusblå james perse-kofta. Det var MAGNUS! Blev glad. Alla vet ju att en av de största kärlekshandlingarna är att möta folk på flygplatser, hamnar och tågstationer. Nu sitter jag här nyduschad med wifi, och älskar staden. Read more
