Träffade ett par kompisar från Finland och började prata om ett mindre trevligt finländskt drag: Att njuta av andras misslyckanden. Eller kanske det är mer finländsk media än individers särdrag, men det finns en form av skadeglädje i att se människor försöka och inte klara sig (vad “inte klara sig” nu sen innebär). Jag tänker på till exempel regissören Renny Harlin som gjort massor av stora Hollywoodproduktioner och jobbat med de största i branschen. Han anses vara mindre lyckad eftersom han inte har en hylla full av Oscarstayetter. Detsamma gäller skådespelarna Irina Björklund och Peter Franzén som försökte sig på en skådespelarkarriär i Los Angeles, men sedermera flyttade till Frankrike. Nu för tiden har Franzén en roll i tv-serien Vikings så han är väl okej, men under en lång tid tyckte folk att paret misslyckats. En finländsk musikerkompis här i L.A. berättade att han slutat ge intervjuer eftersom journalister hemma i Finland alltid vill tala om att hans karriär aldrig tog fart i USA. Han blir alltid lika provocerad eftersom han kan försörja sig inom musikbranschen i Kalifornien. Och jobbar med stora artister som inte nödvändigtvis är kända i Finland. Jag tror att det handlar om nåt slags jantelag där folk som lämnat flocken ska bli bestraffade för sitt mod eller våghalsighet. Ingen ska tro att den är förmer än någon annan. Jag tror också att det begränsar en massa människor att följa sina drömmar. Försöker man inte kan man inte heller bli till åtlöje för andra där hemma ifall man misslyckas. Därför vill jag hylla alla som försökte. Och alla som försökte och misslyckades. Eller lyckades med något annat än det planerade. Och alla som försökte och gav upp, de försökte i alla fall. Read more
