På vägen hem från Palm Springs tänkte jag på att Los Angeles känns som en dimension i Interstellar. När resten av världen lever en vecka har minst en månad passerat här. Tiden bara susar förbi. Plötsligt sa till exempel Larisza att det gått en månad och att hon åker hem imorgon. IMORGON! Hon kom hit i förrgår. Jag får panik när jag tänker på allt roligt jag måste hinna med innan döden.Vi tillbringade den sista dagen i Palm Springs. Tommy bjöd de vuxna på äggröra och avokado varje frukost. Jag satt stilla, lät mig betjänas och passade på att läsa senaste Astra som lägligt nog kommit på posten. Ungarna var euforiska. Som gammal simlärare är mitt bästa trix förresten att barnen plumsa omkring i vattnet så de känner sig bekväma och inte är rädda för att doppa huvudet. Sedan kommer simmandet nästan av sig själv. När vi städat och checkat ut åkte vi mot nationalparken Joshua Tree. Det var mycket, mycket fint där. Svårt att fånga stämningen på bild, men rekommenderar varmt ett besök om man rör sig i Palm Springs-trakterna. Och sen susade vi rakt västerut i två timmar och när downtown skymtade i horisonten tänkte jag som vanligt på hur lycklig Los Angeles gör mig. Read more
