När jag skrev om barn och hobbyer var kommentarerna som vanligt så jäkla bra. Jag bar med mig flera av dem, men speciellt en. Den handlade om hur hobbyer för barn (speciellt inom sport) så ofta går ut på att tävla. När man börjar dansa, rida, spela tennis eller padel som vuxen är det sällan för att vinna tävlingar, utan för att det är kul. Jag gillar att vara bäst, men har ingen lust att tävla. När min kompis Tamara, hon som äger alla hästarna, sa att hon ville köpa ett par vita ridbyxor åt mig så jag kunde ställa upp i dressyrtävlingar blev jag mer stressad än glad. Jag vill liksom inte göra ridningen till en prestationsgren, eller det är den väl redan, jag vill ju bli bättre, men ni fattar. I helgen träffade jag en kvinna som varit tennisproffs. Hon sa att hon först under sina sista år lärde sig att omvandla nervositeten till kämparglöd. Hon sa att det var en sån lättnad när den försvann och att hon istället förvandlades till en djur när det blev match. Hon gjorde allt för att vinna. Någon annan vid bordet sa att hon borde bli tävlingscoach, alltså lära folk att bli av med sin tävlingsnervositet. Hur som helst, det kan ju vara att jag skulle älska att tävla (min kompis Vanessa som tävlar mycket i Sverige sa att hon när hon väl började ställa upp i dressyrtävlingar älskade det), men än så länge nöjer jag mig med att rida runt utan domare eller publik. Tävlar ni? Read more
