Peppe, hur ser du på Linns funderingar och tankar? Det skulle vara intressant att höra din åsikt bl.a. eftersom du ju arbetar och har barn och verkar trivas bra med den ekvationen. Jag minns inte att du skulle ha skrivit om det här förut? Ja det är ju lätt eftersom jag inte älskar mitt barn så mycket (skoja! vihi älskar jag honom). Första veckan efter semestern trodde jag att jag var dödssjuk eftersom jag var så trött. Jag ba: SKA DET VARA SÅ HÄR? SKA VI ALDRIG TRÄFFAS? Sedan gick känslan över och jag institutionaliserades igen. Jag njuter såklart inte av att lämna ett gråtande barn, men vanligtvis tycker Vidster Ryhmes att det är ganska coolt med dagis och så vet jag ju att han har det roligt och bra där. Maggan och jag har också tur i att vi skaffat oss flexibla jobb som gör att vi lämnar efter nio och hämtar före fyra varje dag. Dagis ligger dessutom på vår gata. Sen hjälper det såklart också om man lever jämställt och delar på lämning och hämtning. Och tycker om sitt jobb. Och friheten att ibland röra sig utan en tvååring i släptåg. Det där som någon skrev på Linns blogg om att man inte kan vara en bra arbetstagare om man inte jobbar mellen 9-17 är förresten skitsnack. Folk levererar olika, är olika snabba och effektiva och ibland är man mycket nyttigare under sex timmar än under åtta. Andra gånger kommer man på en bra grej och skriver den på kvällen och går tidigare hem en annan dag. Det finns inget självändamål att sitta på sitt kontor exakt en viss tid (om man nu jobbar på kontor el dyl, sen finns det ju jobb där man verkligen måste avtjäna tid). Read more
