Igår tipsade en instagramkompis mig om en helt otrolig strand på Österlen. Vi åkte ut sent på eftermiddagen och fick ha den helt för oss själva. Småkorning, vit sand och strandlinje så långt ögat kunde nå. Många stränder i mitt liv har jag haft privilegiet att uppleva, men den här bubblade upp till toppskicket. Det blåste, men vattnet var tillräckligt varm för att vi skulle kunna dyka i vågorna en god stund utan att bli kalla. Sen åkte vi hem och åt pasta ute på ängen. Alltså på ett bord på ängen. Tryckte bort min färstingskräck. Annars så går det ganska motigt, jag skriver ju tre-fyra timmar varje förmiddag och är så innerligt trött på mina egna ord och att mina barn avbryter mig hela tiden. Tekniskt sett är ju huset stort för hur många personer som helst, men barnen sugs mot mig och vill spela Marshmallow och berätta om filmer de sett. Det är ju all good och gulligt så länge man inte skriver på ett romanmanus man är ganska trött på. Jag har ju hjälp av andra familjemedlemmar, men det finns något som gör att så fort jag sätter mig ner och skriver flockas barnen kring mig. Men tillbaka till mitt manus. Jag jobbar med att göra huvudpersonerna tydligare. Vem är de, vad vill de? Jag försöker också få ihop den dramaturgiska kurvan (“Tänk film!” sa min förläggare) och skala bort onödigt skit. Har dödat otroligt mycket darlings. Skrev om hela första tredjedelen och kommer att skriva om ännu mer. Det blir bättre, men det är också mödosamt. Om några veckor lämnar jag in en ny version och har ett nytt möte med förläggaren precis innan vi flyger hem till LA. Read more
