En kall och blåsig eftermiddag i mars var Hanna och jag ute och spang våra individuella rutter. Vid Gamla Saluhallen stötte vi på varandra och Hanna presenterade idén att springa halvmaraton. Som ni vet springer jag bara för att få vara ifred och är inte alls sugen på att tävla. Tackande nej. Men eftersom det är omöjligt att säga nej till Hanna sprang vi ändå HCR igår. Vi var en stolt del av Team Rafla* och det var fruktansvärt roligt. Eller så känns det i alla fall i efterhand. Det finns en risk att det jag drabbats av samma illusion som en tid efter att man fött barn. Man ba: Men det här var väl inte så farligt? Jag var lite orolig för att tappa naglar, kollapsa eller spy, men det värsta som hände var lite värk i min högra skinka (den uppmärksamma läsaren minns att jag spände min vänstra skinka extramycket under filminspelningen av hockeysnacket. Tydligen har jag en intellektuell och en fysisk halva). Bra dag! *bra restaurang, där ska ni äta. Read more
