På skolan pitchar vi olika grejer varje dag. Det pratas också mycket om feedback. Är man av den blygare sorten får man sluta upp med det eftersom hela klassen och tre handledare öppet kommer att diskutera ens senaste hemläxor. Som tur är snackas det också om hur sårbar man är när ens arbete dissekeras. Hur de andra ska framföra sina kommentarer utan att den som tar emot feedbacken blir defensiv eller får dålig fiilis. Det är ju inte världens lättaste att bli granskad. Man får snällt ta skeden i vacker hand och hålla sig från att döda den som framfört kritiken. Klockan var lite över fyra. Vi satt och planerade helgens filminspelning när jag hörde en röst ropa: “PEPPEEE! Excuse me Peppe!” Jag gick ut på gräsmattan och där stod min son Vidar. Han ville att jag skulle åka hem med honom. Eftersom Magnus och jag kör med uppfostringsprincipen: Vidar ska alltid få precis som han vill tackade för mig, åkte hem och åt traditionell fredagsmiddag i Santa Monica. Fast innan vi gick ut utförde vi en liten konstig dans på trapporna. Read more
