Igår var min pappas begravning i Ekenäs och efteråt minnesstund. Det var den sorgligaste dagen i mitt liv, men också fin eftersom jag efteråt fick sitta med mina systrar och prata minnen. Vi grät och skrattade och kom varandra ännu närmare. Innan dess hade jag både hållit ett litet tal (det var oplanerat, men en farbror kom fram med en mikrofon så jag fick improvisera ett) och gått runt och bett gästerna berätta historier om pappa. Det var sorgligt och vackert.Det finns tusen saker att säga om min pappa och om begravningen, men att sörja suger verkligen musten ur en. Jag är så trött. Men innan jag däckar vill jag bara skriva om hur fantastiskt det är att ha personer i sitt liv som upplevt ens föräldrar som just föräldrar. Vi har såklart alla egna minnen och erfarenheter av pappa, men också mycket, mycket gemensamt. Till exempel en sång som låter som franska, men som bara är hittepå-ord. Den sjöng vi på minnesstunden. Vi skrattade också åt alla uttryck pappa använde och grät åt alla smeknamn han gett oss. Har du syskon? Och har ni en bra relation? (Magnus är ensambarn och älskar det)
