Det här är ganska pinsamt att erkänna, men jag är en person som tycker om att vara bra på saker. Helst av allt är jag bäst. Det är en ganska dålig (och otrevlig) egenskap eftersom det gör att jag ibland undviker att göra saker jag är dålig på. Som till exempel Pers och Pernillas pingisturnering förra året. Fine att jag var gravid, mådde illa och vi inte hade nån bra barnvakt för Vidar, men det var ändå lite, lite skönt att inte vara med och visa hur sjukt dålig jag är på pingis. Men jag får verkligen ta och skärpa mig, för det är främst av allt världens roligaste fest, den där pingisturneringen, och verkligen gå på årets som ordnas den 20 maj. Jag är sannerligen inte bäst i världen på att rida, men jag känner att jag gör, efter alla dessa år, framsteg hela tiden och det är så jäkla kul. Det är faktiskt roligt både när det går bra och när det går ganska dåligt. Igår hade jag inte precis världens bästa lektion, men det var ändå en skitbra timme. På hästryggen känner jag mig också helt befriad från prestige eller internt tvång att vara duktig. Inte nog med att det värker i muskler och svetten lackar, det är också så meditativt att rida. Det går inte att tänka på något annat än hästen. När jag ser bilder på mig själv ridandes gör jag alltid konstiga miner, så där man gör när man är riktigt fokuserad. Förutom i dag då jag hoppade för första gången på ett år och Frida efteråt sade att jag såg så lycklig ut, att jag omedvetet hade lett brett medan jag galopperade genom hoppbanan. Det är ändå ett ganska gott tecken. Här är Frida, förresten. Read more
