Karin skriver om att hon önskar att hon kunde vara lika öppen, arg, glad och hudlös som under bloggens början. Det jag minns bäst var hur hon i textform bland annat gav stryk åt farbröder. När bloggen växte och allt fler otippade människor läste den tonade hon ner och text förvandlades till allt fler bilder. Nu skriver hon att hon vill bli mer transparent igen “…men med tiden, när man inser hur många och att lite vem som helst läser ens blogg, har man blivit mera skygg. Men den där skyggheten skall jag nu komma över har jag tänkt. Lika mycket bilder, men lite mera text är min plan. “ Jag känner på samma sätt, jag blir bara skyggare och skyggare med åren. Det är roligt att ha många läsare, men samtidigt jobbigt att så många läser. Ibland känns det som att hålla ett föredrag om där man bara kan se några få av alla de som sitter i publiken och lyssar. Då och då sträcks nån enstaka hand upp från publikhavet och en röst säger: Jag har en fråga!Det fina är att de allra, allra flesta av er verkar vara så hiskeligt bra typer. Det känns som om vi är polare fastän vi aldrig träffat varandra (eller vissa av er träffar jag ju, ni säger bara inte att ni läser bloggen). Ändå får jag en pytteliten klump i halsen varje gång jag ser att Anonym kommenterat. Det är nästan alltid falskt alarm, men det händer att en hatare hittat hit. Den där klumpen i halen är konstig för jag är hårdhudad och glömmer fort bort när folk varit elaka mot mig. Dessutom behöver jag vanligtvis inte ens svara själv på dumheter, det sköter alltid någon läsare. Ibland blir jag alldeles matt när jag tänker på att tusentals människor läser det här. Såna stunder vill jag bara radera skiten. Men det är alldeles för roligt att blogga för att jag skulle göra det.Hur som helst så är det ointressant med oengagerade och opersonliga inlägg. Jag ska precis som Karin försöka visa lite mera hud. Alltså bildligt talat. Read more
