Välkomna till studio jetlag! Klockan är halv fem på morgonen och i dag ska vi prata om det redan uttjatade ämnet anonymitet på internet. Min journalistkollega Sylva Bjon skrev två inlägg om ämnet och bland annat min bloggkollega Elaka svarade med egna tankar om anonymitet. När jag i går läste Linnéas inlägg om Eurovisionslåten Marry Me funderade jag mindre på om Krista är ironisk eller inte (vi känner varandra och jag diggar Krista som fan. Det kommer inte att finnas en analys av hennes låt här) och mer på att internet är vidrigt. Det finns en hel del sakliga kommentarer på Linnéas inlägg, men också en del riktigt hemska. Vare sig det handlar om att använda blogginlägg som en terapeutisk behandling för ledsna människor att få ur sig sin ångest och bitterhet eller bara en smula ren ondska är egentligen ointressant. När man kommunicerar med andra människor ska man uppföra sig. Jag har länge gått omkring och trott att internet är demokratiskt. Här har alla, åtminstone tekniskt sett, en möjlighet att få sin röst hörd. Men så är det inte alls. Skriver man med sitt eget namn får man kanske utstå så mycket skit att man till slut väljer att hålla käft. Efter snart åtta år av bloggande tvekar jag nu för tiden allt oftare inför att skriva inlägg som handlar om till exempel jämställdhet. Det inte värt att få hatiska kommentarer. Den där kalla känslan i magen när man ser att anonym kommenterat. Eller det är kanske värt det, men jag orkar inte längre. Speciellt på Alfamamman på Hbl kommenterar ibland folk som verkar psykiskt rubbade. Dagstidningar drar tydligen till sig den värsta slummen. Också här på Livet & Helsingfors blir jag allt blekare i mina åsikter. Jag har bättre saker för mig än att argumentera med anonyma haters. Mina primära känslor efter att ha läst Linnéas inlägg är därför: “Gud så skönt att jag inte behöver tampas med de här kommentarerna” och “Shit så imponerande att hon orkar svara sakligt på allt folk skriver”. PS Och vill man gifta sig med sin partner är det bara att fria. Att vänta på att den med penis ska be om ens hand känns väldigt 1600-tal. Read more
