Precis som alla andra är jag otroligt illa berörd av Josefin Nilsson-dokumentären. Den fick mig att tänka på tiden när jag var kring 20 och hade en svartsjuk pojkvän som blev våldsam när han drack. Det började med knuffar och slutade med strypgrepp. Jag skriver mer om det i Livet & Patriarkatet ifall ni vill ha detaljer. Jag fick inga bestående men och gick vidare i livet. Nuförtiden hälsar ex-pojkvännen och jag inte på varandra om vi möts på gatan i Helsingfors. Vi har inte gjort det sen vi gjorde slut. Vi bara låtsas om att den andra inte existerar. Det är okej för mig. Det som jag ändå tänker på ibland är hur mina kompisar förhöll sig till mitt ex efter att jag, långt efter att det var över, berättade om att hans våld mot mig. De fortsatte vara hans kompisar som om ingenting hade hänt. Själv skämdes jag otroligt mycket över att ha varit en svag kvinna som fått stryk. Det var därför det tog så länge innan jag berättade. Jag funderade länge på om det verkligen räknades som våld. Kanske jag missförstått allt och det vara var passion. När jag till slut pratade högt om det tror jag att kompisarna kände samma sorts skam. Det var pinsamt att veta och ännu pinsammare att konfrontera honom. Hur säger man till någon att man hört att den slagit sin partner? Det är lättare att bara hålla tyst och låtsas som ingenting. Det här ska inte handla om just mig. Jag ville snarare påminna er om att ifall det finns någon i er bekantskapskrets som är våldsam eller någon som berättar att hen blivit utsatt för våld. Tro på offret och konfrontera förövaren, trots att det är obekvämt och skapar dålig stämning. Att inte göra någonting alls är att vara en liten del av problemet. Read more
