I går åt jag middag med några gamla och ett par nya kompisar. Eftersom jag inte kan läsa klockslag kom jag alldeles för tidigt till restaurangen och medan jag väntade på att de andra skulle dyka upp smyglyssnade och -kollade jag på sällskapet i bordet bredvid. Två damer i långt blont hår, tighta klännigar och putande läppar och en stor farbror i myskläder. Jag gillar att hitta på historier till sällskap jag ser. Är de på dejt? Är de släkt? Tycker de om varandra? Jobbar de tillsammans? Med vad i så fall och så vidare.Den ena damen klagade på att det var så himla kyligt i restaurangen (jag skulle tippa på knappt tjugofem grader) och bad personalen trycka på värmelamporna, sedan pratade hon länge om alla sina pälsar. Min första spontana reaktion var: Jag MÅSTE smyga in en del av detta i boken! Sedan insåg jag att boken åker i tryck nästa vecka och att den utspelar sig i Helsingfors där sannolikheten för att se det här sällskapet där minimal. Sedan kom mitt sällskap och vi pratade om alla livsöden och karaktärer i Los Angeles. Hur fascinerande och fint det är med att folk verkligen tar ut alla svängar. Cecilia (som för övrigt är en så jävla bra typ. Alltid noga med att alla ska trivas och känna sig inkluderade och inte har en hånfull cell i sin kropp) bloggade också om damerna och deras kavaljer och plötsligt har hennes kommentarsfält förvandlats till ett slagfält där folk tävlar i vem som bäst kan läxa upp henne. Fy fan vad folk är elaka och hårda. De liksom vill illa. Jag minns att Linn pratat om att den magiska gränsen på några tusen unika läsare om dagen är den ultimata storleken på en blogg. Blir besökarantalet närmare tio tusen ramlar det genast in troll. Jag antar att man vänjer sig, men fy fan vad glad jag är att mina läsare är tillräckligt få för att vara trevliga (även om vi inte tycker samma sak). Read more
