Det hände igen. Jag höll precis på att avsluta en riktigt lång och bra våg, satte fötterna ner i vattnet och kände hur det först fladdrade till under höger fot och sedan en intensiv smärta. Under några sekunder försökte jag intala mig själv att jag bara inbillade mig. Sedan gav jag upp och ropade åt Magnus och vår surfkompis Brandon att jag stigit på en stingrocka. Igen. Precis då råkade en livräddarbil köra förbi. Killarna vinkade åt den att komma vända om och ganska snart fick jag en påse med kokhett vatten att sätta foten i (ni vet, hett vatten får proteinerna i giftet att lösas upp). Foten blödde minst sagt rikligt (Brandon konstaterade sakligt att det var en bra sak eftersom giftet då snabbare rann ut). Smärtan ilade upp hela vägen längs med benet, ända upp till låret. Jag kände mig ganska yr och hade svårt att svara på livräddarens frågor. Efter en stund fick vi skjuts till parkeringsplatsen (det hjälpte bara lite eftersom vi promenerat till stranden). Vi det här lager grät jag av smärtan. Vattnet i påsen hade nämligen svalnat och hjälpte inte alls. Magnus sa att han skulle springa upp och hämta bilen. Jag var rädd för att svimma av smärtan (jag har ju fött två barn utan smärtlindring, men minns inte att det skulle ha gjort så här ont. Eller jag grät varken av smärtan 2010 eller 2016). Magnus var bara borta i tio minuter. Jag blödde ner halva parkeringsplatsen, kved hela vägen hem, men där kunde jag äntligen få hett vatten på foten. Det hjälpte omedelbart. Lättnaden var enorm. Ville gråta igen, men nu av tacksamhet över att inte längre ha lika ont. När jag skriver det här har det gått cirka fem timmar. Foten är svullen och lite öm, men värker inte alls längre. Imorgon hoppas jag på att surfa igen. Och att inte stiga på en stingrocka. Håll tummarna!
