I dag frågade min gamla vän Minna mig vad som egentligen hände som fick mig att börja jogga. “När vi jobbade på Riksdagen kände jag en viss trygghet i att du inte var en sån där sportig typ.”sade hon bekymrat. Sedan ville hon att jag skulle förklara varför det är så fantastiskt att springa. Jag mumlade någonting om endorfiner och egentid. Svårt att förklara. Och jag förstår Minna. Det är nåt skönt och hedonistiskt med folk som är så avslappnade att de inte ständigt längtar efter att snöra på sig skorna och jogga runt Brunnsparken. Sån är tyvärr inte jag längre. Nu ska jag forcera höststormen ute, det finns en risk/chans att jag inte kommer att prisa löpandet efter just den här rundan. Read more
