I dag spelade Karin och jag in Mellan raderna, det är överraskande svårt att hitta en tid som passar både Stockholm och L.A. När det är morgon här är det kväll där osv. Efter många misslyckade försök klarade vi ändå av det. Vid sidan om böcker (“Fire and Fury”, Hans Roslings biografi, Caroline Hainers “Män visar kuken för mig” och Zadie Smiths “Swing Time”) pratade vi om sociala medier eller som Karin frågade: Speglar de en människas själ? Är de egentligen bara en tävling där den som har mest likes när hen dör vinner? Det är klart att Instagram inte speglar ens själ (men kanske snor den och om inte den så din kreativitet?), men vid närmare eftertanke så ger kanske inte bilderna en rättvis bild av en hel människa, men de bilder hen väljer att lägga/inte lägga upp gör det. Att det finns folk som bara lägger ut perfekt stylade måltider, endast sina hundar eller barn, undersköna semesterbilder eller träningsvideos visar såklart bara en del av verkligheten, men också en del av personen som valt att nischa sig i just det temat. Sättet man väljer att presentera sig på är nästan intressantare än själv bilderna. Är de alltid snygga? Selfies eller inte? Och de som högljutt förkunnar att de nu lämnar Facebook gör det för att visa sina Facebook-vänner vilken typ av person de är och det säger ju en del och så vidare. Är ni med? Eller flummar jag bara? Sociala medier visar att också vuxna människor är bara vanliga sårbara, bekräftelsesökande och kärlekstörstande personer. Det är lite fint, tycker jag. Så mänskligt. Jaja, lördagens arbetsuniform: Jeansjacka: Anine Bing, jeans, Mother, tröja: Uniqlo och sneakers adidas. Read more
